Tänk om...

Detta måste vara mitt rekord, tredje inlägget idag.
Det var bara såhär att jag var tvungen att skriva ner lite tankar om mig och hur mitt liv ser ut nu och hur det har sett ut tidigare. Och som de flesta av mina inlägg så kommer detta också att till stor del handla om vikt.

För 5 år sedan var jag tillsammans med en kille som det inte alls funkade med. När vi blev ihop så vägde jag 71kg, jag var med i viktväktarna och gick på möten i Lindome cykelförenings lokal eller vad det nu var. Det tog ett tag men när vi blivit tillsammans så smög sig vikten sakta men säkert uppåt. Innan jag visste ordet om så vägde jag närmare 100kg. Hur sjukt är inte det?
Men hur som helst. Jag började träna på gym och pass men tyckte inte att jag gick ner någonting alls i vikt och såg inte heller någon skillnad förrän jag en dag på jobbet vägde mig och insåg att jag faktiskt hade gått ner 7kg(?!). Då kände jag mig ganska duktig iaf för som jag hade kämpat med att jobba, ta hand om hunden, träna och försöka hålla ihop mitt förhållande...så fick jag ändå ut någonting av det.

Det tog slut. Jag vägrade ta tillbaka honom efter 700 uppbrott (och alla gånger var inte has fel för jag kan också vara en jävla drama queen när det passar).
Jag flyttade till min första egna lägenhet och helt plötsligt så kände jag att jag hade tid. För allt. Och jag kunde göra som jag ville och träna när jag ville. Jag hade en period då jag började läsa Sagan om Isfolket då jag kom hem från jobbet vid 16 tiden och sedan låg jag som en zombie och läste tills jag skulle lägga mig igen för att gå upp till jobbet nästa morgon, komma hem och sedan läsa till läggdags igen.

Det var härliga tider. Det var också då som jag insåg vilka mina riktiga vänner var. Det var de underbara tjejerna (och Daniel) som fanns kvar efter att jag levt som en ofrivillig eremit under mitt två år långa förhållande. Sedan kom det även in nya personer i mitt liv som bara gjorde saken bättre.

Jag började lite smått med viktväktarna men eftersom att det aldrig riktigt tagit fart för mig så antog jag att det inte skulle det denna gången heller...Men se på fan, jag gick ner 8kg på en månad. Och det bara fortsatte tills jag hade gått ner 15kg, och 18kg, och 22kg.
Livet lekte och jag var så nöjd med mig själv. Jag kunde inte tänka mig att jag skulle kunna må så bra och tycka så bra om mig själv...fick jag det?
Klart jag fick!

Sedan gick det några år och Mikaela hade hittat någon kille i någon by ute i skogen i Dalsland, var det så det hette? Och jag fick väl följa med då och hälsa på. Sedan dumpade hon mig hos David som hennes andra polare hette och honom hade jag träffat en gång innan, då han var jättefull och gav mig en kärleksförklaring som hette duga ;)....PINSAMT!!
Men jag fick väl bara le och se glad ut. Och saken var den att det var inte hemskt alls. Alla där var ju jättetrevliga.
Mikaela och Joakim, som hennes flamma heter, kom hem till David och vi festade till det lite. Dom åkte hem igen och jag och David skulle lägga oss.
På den tiden så var David en pina att sova bredvid, man skulle kunnat kalla honom för hela havet stormar för det var ungefär så det var att sova bredvid honom.

Men föga anade jag...

Jag som hade hoppats på ett nattligt äventyr fick mig......ja...ett nattligt äventyr..av ett annat slag :P

Men vi lämnar det där och spolar fram ett tag. Jag och David blev tillsammans och har nu varit det i lite mer än 2 år och kan ni gissa hur det gick med vikten??
Jo, om ni läst tidigare inlägg så vet ni men annars...det gick upp....MYCKET!

Så nu sitter jag här igen i samma båt. Som tur e så är jag på väg ner i vikt nu igen och denna gången har jag någon som kan stötta mig, även om mina vänner alltid gjort det innan så är det inte samma sak som att ha sin kärlek som stöd.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta för nu har jag tappat tråden...hehe

Men det var härligt att tänka tillbaks och ändå känna att även om mitt vuxna liv började skit, så har det bara blivit bättre och bättre....även om det blivit tyngre på köpet ;)